idans ord

Kom hem för ett bra tag sen, efter en trevlig dag i Åhus (tack alla), och det första jag la märke till var att mamma hade satt igång en speciell skiva. En skiva jag fick av Frida för några år sen. Vad kan det bli nu ? Fyra år sen kanske, något sånt. Spår 12 och framåt kan jag inte lyssna på utan att en massa känslor kommer fram. Just nu vill jag inget hellre än att få åka tillbaka till när vi gick i sjunde klass, jag skulle göra vad som helst ! Jag saknar exakt allt från den tiden. Varför ? För att i alla minnen jag har därifrån finns Frida med. Kanske finns det något enstaka minne utan henne, men inget betyder så mycket som alla med henne. Vi gjorde inte så mycket, men fyfan vad kul vi hade ! Kommer aldrig glömma när vi dygnade för att få se reprisen av Livet enligt Rosa, alla gånger vi filmade och fjantade oss. Alla promenader på mörka Ljungdala, när vi gick hand i hand och skrek för varje litet ljud vi hörde. Vi sprang rundor på skolan och skrek som ingen annan, du blev kallad "punkare" och "jävla emo", för att du alltid var med mig. Men du brydde dig inte, du fanns här ändå. Så komiskt det måste sett ut när vi gick bredvid varandra, men det struntade vi i.
Jag vet inte hurdan jag skulle varit nu om jag inte träffat dig för så många år sen. Du drog bort mig från ett liv där jag inte vågade säga något, där jag aldrig vågade yttra mig om mina egna åsikter. Jag var blyg, men så fort du fanns i närheten kände jag mig fri. När du flyttade satt jag hemma, jag gjorde ingenting annat än mindes dig. Skolan blev aldrig densamma, inget var som vanligt. Vi har glidit isär, som fan, men ändå finns du här för mig, det vet jag. Och jag finns här för dig, alltid ! Det vet du. Jag saknar dig, sjukt mycket. Jag älskar dig ännu mer. Det spelar ingen roll hur lång tid det tar innan vi pratar nästa gång, du kommer alltid betyda lika mycket ändå.
Nu tänker jag inte skriva mer ikväll, detta räcker nog för ett tag >< Have it