Hej

Lyckas alltid, att göra fel. Alltid bäst, på helt fel saker.
Livet är underbart, när jag lyckas med sånt som jag är sämst på. Får nog öva på det där. 

Snart. Snart ska jag må bra. 
Jag kan inte beskriva hur allt känns just nu, och även om jag hade kunnat, så hade jag nog inte gjort det ändå. Jag försöker bara ha tålamod, och hålla ut, tills allt börjar kännas bättre. Men det här är jobbigt, inte bara för mig, utan även för alla som har med mig att göra just nu. Jag är inte mig själv just nu, och minsta lilla sak kan få mig ur balans på en hundradels sekund. Jag kan inte längre vara ensam,, jag, som älskade ensamheten för bara några veckor sen. Jag klarar inte av att sitta hemma, men att ta mig ut känns så fruktansvärt jobbigt ibland. 
Jag vill inte vara här mer, jag vill försvinna från den här staden. Blir kanske att åka iväg ett tag, ta en paus härifrån. Jag känner inte riktigt att jag bidrar med nå bra här ändå, just nu. Då kan jag inte-bidra-med-nå-bra-a någon annanstans istället. Ni förstår vad jag menar.
Fast.. jag är samtidigt rädd. Fruktansvärt rädd. Konstant. Hela tiden. För allt. För dig, er, alla. Mig själv. Blah. Jag blir rädd när jag är glad, för att jag vet hur jag egentligen mår. Jag blir rädd när jag mår dåligt, för att.. det är hemskt, helt enkelt. 
Jag är i princip nere på botten just nu, och det enda jag gör är att klaga och gnälla om det. Som om allt handlar om mig. Som om jag är mer viktig än någon annan. Men nej, det är helt enkelt för att det här är min plats, och här får jag gnälla. Jag behöver skriva, och då gör jag det här. Whatever. 

Nu ska jag vara glad. Have it!




Vad jag än säger
så kommer du aldrig förstå.

Where all the small things seems so very grand


Då marken försvinner under mina fötter
och jag blir mindre än mig själv.

Hej

Typ.


RSS 2.0