idans ord

jag vet inte.. detta är en sjukt deprimerande blogg känns det som.. anledningen är att jag ville vara seriös denna gången, och jag skriver när jag är ensam. När jag är ensam kommer alla tankar upp och det är då jag skriver. Jag ber om ursäkt för det.
Jag vet inte vad som har hänt med mig. Men trivs gör jag inte i alla fall. Jag har fastnat i något, jag är för rädd för att mogna och ta ett steg. Jag håller kvar många, det är i alla fall så det känns. Fast egentligen, hur många skulle stanna någonstans för att jag inte vill vidare ? Ni är smarta om ni går. Det är så jag resonerar. Jag är så rädd, för vad folk ska tycka om mig. Förr var jag en omogen människa som sprang rundor och skrek och ingen tog mig på allvar. Sån var jag då. Sen förändrades mitt liv, de jag umgåtts med fanns inte längre här, de var inte här och triggade upp mig till att bete mig så. Jag förändrades, både positivt och negativt. Jag vågar erkänna, nu, att jag mognade. Jag saknar den gamla tiden, som fan, men det var dags för mig att växa upp. Det gjorde jag oxå, till en viss måtta. Men nu.. nu har jag fallit tillbaks. Jag sjönk igen, de jag mognade med, den miljön jag mognade i (om vi nu kan kalla det att mogna). Allt förändrades, igen, och jag bara flöt med. Jag har inte haft någon ork till att göra något, jag har inte haft någon energi till att göra något annat, så jag har bara hängt med. Stannat där folk har gått ifrån och nya har kommit in. Jag har inget emot nytt folk, absolut inte ! Men kanske borde jag gå vidare..
Ibland undrar jag hur det hade varit om jag stannat i Malmö, om jag inte flytt tillbaka hit till det trygga. Det kändes inte rätt då, kunde det blivit rätt till slut ? Jag är glad att jag kom tillbaka, verkligen. Men det är många som tycker att jag har spårat ur, det tycker även jag. Jag ska försöka att gå vidare.. jag ska kanske försöka göra er glada, för första gången på så länge. Borde kanske göra det nu, innan det är för sent..
Jag kommer nog förändras snart, de flesta kommer nog inte tycka om det. Men förlåt.. ni kommer alltid finnas kvar, inte bara som minnen, ni kommer finnas i mitt liv. Om ni inte väljer att lämna mig. Men kanske inte på exakt samma sätt.. inte alla i alla fall. Jag kommer kanske bli tråkig, enligt många. Jag kommer bli tystare, igen. Men det är bara för att jag inte har så mycket att säga, om ingen säger något till mig.. Jag ber, ännu en gång, om ursäkt. Men ni kan vara lugna, jag kommer nog inte lyckas ändå.
Om jag bara hade haft lite mod.