idans ord

Gammal skabb-bild. Det enda jag hittade nu.

---

Jag måste lära mig, nu. Skulle lärt mig för elva år sedan, minst.. Men det började redan där, och det känns som att det aldrig kommer sluta. Jag kommer misslyckas, och jag har absolut ingenting att skylla förutom mig själv. Tänk vad endast några minuter kan påverka min dag så här. Min vecka. Det här är inget jag klarar av, det här är något så litet, men ändå, jag klarar inte av det. Att behöva gå in i ett rum, fullt av folk, för sent. Att, även om jag skapar tunnelseende rakt fram, behöva känna alla blickar, som förmodligen inte ens är riktade mot mig. Jag riktar dom mot mig ändå. Visst är det patetiskt. Men vafan, har varken tid eller ork att tänka så.

Istället fortsätter jag.. Jag fortsätter att leva med ångesten som ingen annan än jag själv skapar. Nej, jag klagar inte. Skulle inte heller se det som gnäll. Se det hur ni vill, men jag ser det helst inte alls.

Men om de bara visste. Om vissa bara kunde förstå hur det här är för mig, hur det här sakta har format mig. Nästa vecka ska jag ta tag i det här, det måste jag. Jag ska säga som det är, jag ska! För så mycket som jag missar på grund av något så här litet. Men pressen kommer fortsätta, och så även jag. Nej.. Kan inte skriva mer nu, har plågat tangentbordet tillräckligt för en stund. Ska försöka vila och se om något blir bättre sen. Jo men lycka till för mig.. Have it.