Jag vill inte vara mig själv
Jag är så trött på mig själv, hur jag beter mig och hur jag inte beter mig. Jag avskyr mina tankar. Jag stör mig på att jag inte kan tycka om det jag ser i spegeln, jag stör mig på hur ledsen jag kan bli över något sånt. Jag hatar att jag aldrig kan uppskatta saker tillräckligt mycket, jag kan inte bara njuta av att jag har vänner och familj som faktiskt älskar mig. Jag ska bara analysera och försöka komma på en bra anledning till att alla faktiskt skulle orka med mig. Jag vågar aldrig känna mig viktig eller speciell, för då har jag säkert fel. Jag vågar inte släppa alla spärrar, ifall att jag gör bort mig. Jag vågar inte komma någon för nära, eftersom det inte gör lika ont när personen tröttnar då.
Jag kan inte må bra utan att få dåligt samvete. Jag kan inte heller må dåligt, av samma anledning. Inte förrän jag är ensam vågar jag prata. Jag säger aldrig allt jag faktiskt vill säga, oftast bara hälften. Min osäkerhet gör att jag inte vågar allt jag borde våga.
Jag hade kunnat åka iväg, lämna den här hålan och bara åka, för jag tror inte på att folk skulle sakna mig så mycket. Kanske i nå vecka, men inte mer. Jag känner att jag håller folk tillbaka hela tiden, och jag ställer omedvetet krav även om jag absolut inte vill. Jag är inte den personen som får alla att skratta när de behöver tänka på annat, jag är inte den som alltid har svar på allt folk mår dåligt över. Jag gör inget bättre, bara sämre eller ingenting alls.
Det här gör mig mest förbannad. Att jag tänker på det här, varje dag, varje timme och varje minut. Att jag faktiskt underskattar mina vänner, fastän jag vet att dem skulle göra så mycket för mig. Jag är inte bra.. Jag finns inte där för mina vänner tillräckligt, jag vet inte hur jag ska agera när det gäller så äkta vänskap som så många faktiskt ger mig.
Att jag skriver ut allt gör mig ännu mer förbannad. Men jag måste få det ur mig, och vad är då bättre än en sida där nästan ingen läser ändå.
Allt jag vill nu är att bli bättre, en bra människa. Jag vill inte vara den jag är, för jag är inte okej.
Ångesten för att publicera detta växer nu, så jag tänker (äntligen) sluta skriva.
Have it.
jag läser din blogg varje dag min goa tös och oftast skrattar jag samtidigt för att du e helskön tjej
Så go o glad och har så många goa vänner verkar det som.Dina tankar du skriver ner har vi väl alla ngngång tror jag....Tänker så jag me ibland men tänker lika fort på att hur bra jag egentligen har det.Tänker på tiden då pontus var sjuk.,...hur nära han var att gå över till andra sidan.Hur hade jag klarat att leva vidare...jo jag vet...jag har ju Johan oxå så det hade fått mig att tvingats leva men fy vad hemskt om det inte hade gått bra..Jag är så glad för det jag har,och att jag mår bra,är frisk....En enda saknad har jag faktiskt i mitt liv...en enda.....kan du gissa vad????
tror jag du kan,o)
Älskar dig//Moster
Idanidan.
Jag har sagt det innan och jag kommer säga det igen, jag älskar dig, enormt.
Du är en helt underbar vän och det menar jag verkligen, helt fantastisk!
Jag har (chockerande!) liknande, nästan exakt samma tankar om mig själv, och jag vill tro att jag inte är så dålig som jag känner mig.
Men jag vet att du är en ännu bättre person, så stå på dig, fina fina tjej! <12
